Sömnlös natt...
Kan inte fatta hur många saker som jag måste ligga o fundera på innan jag får ro.
Nu har det gått två veckor sedan allt brast för mig på jobbet.
Två veckor där mina känslor spelar mig spratt hela tiden.
Har aldrig tidigare haft såna svängningar känslomässigt.
Försöker att vara så social jag bara kan, och ha kvar delar av min vardag, men det är inte lätt!
Vissa saker går bra, som t.ex att vara med på ett möte angående skolan i Ytterhogdal, medans andra saker känns som att det dröjer länge innan jag klarar igen.
Får fortfarande hög puls och en klump i magen varje gång det ringer i telefonen här hemma.
Jag har blivit ordinerad vila, sömn, fysisk aktivitet, vara ute och samtalsstöd.
Väntar fortfarande på att komma igång med samtalsstöd, men jag försöker att träna och vara ute så mycket som tiden tillåter.
Tack vare Elisabeth som hjälper till på dagarna så får jag möjlighet att sova/vila lite extra...
//
Per
sjukskriven...
Inför onsdagen så var det ännu en tuff natt, då framför allt Elmer var uppe hela natten.
Arbetsdagen var fylld med nya problem som snabbt måste lösas.
Detta har pågått under flera veckor, och jag har kommit mer och mer efter med mina arbetsuppgifter.
( Även Svantes bortgång har tagit mig hårt)
Vid lunch så passerade jag gränsen för vad jag orkade med...
Jag kände hur pulsen ökade, och jag kunde inte hålla igen tårarna.
Bara att tårögd gå in till mina kollegor och tala om att jag inte pallar längre.
Nu så klumpar det sig i halsen bara jag ser min bärbara arbetsdator, och jag orkar inte ens prata med mina närmaste kollegor för tillfället.
Otroligt knepigt hur kroppen reagerar...
Jag vet att trycktet är enormt på dom andra på flygplatsen också, och jag hoppas verkligen att ledningen skyndar sig att hjälpa till så att inte dom också behöver gå igenom det jag håller på att gå igenom nu...
//
Per
Svante...
Han var nog den person i livet som jag såg mig själv mest i.
Han var alltid positiv, och spred alltid glädje kring sig.
Han hade alltid tid att lyssna, och försökte alltid hjälpa andra då han kunde.
Nu var det ingen som kunde hjälpa honom...
Varför???
Tennbröllopsmiddag ( 10 år ) på Arctura
